Kulturen som valfråga

Året 2014 kallas också “Supervalåret”. Det är val till Europaparlamentet, det är val i flera europeiska länder och det är val till Riksdagen i september. Som vanligt får frågor som jobb, omsorg och skola, stort utrymme i debatten. Självklart viktiga områden som formar Sverige och dess befolknings förutsättningar för att kunna leva drägliga liv. Det är också rimligt att dessa frågor får just stort utrymme. Men vi som verkar inom kulturella sfären tycker också att det borde finnas utrymme för kultur som valfråga. För utan kultur i samhället så saknar man en av de kanske viktigaste pusselbitarna som driver mänsklig utveckling framåt.

Idag har vi en högerregering med en kulturminister som kommer från Moderaterna. Moderaternas syn på kultur delas inte av denna sidas skribenter. Man har kritiserats för att ha en otidsenlig syn på politik. Och Kultur- och Idrottsminister Lena Adelsohn Liljeroth har många gånger fått stå i skottgluggen för kritik från personer i Sveriges kulturella elit. Att tillexempel bunta ihop kulturen med idrotten har retat upp många från både kulturrörelsen och idrottsrörelsen.

lena

Biljettskandalen

Det mest konkreta exemplet på vad som retat upp människor är avskaffandet av fri entré för vuxna på statens museér. Något som fått kraftiga följder, då besökandet har minskat i katastrofalt stora siffror. Kultureliten är numera mer eller mindre enad i att en röst på högern kan få fortsatta katastrofala följder för kulturen i Sverige. På andra sidan står Vänsterpartiet. Här ser man kulturen som oerhört viktig. I partiprogrammet står följande att läsa: “För vänstern handlar det om samhällsanalys, befrielse och upp- ror, allt uttryckt i konstnärliga former som får oss att skratta, gråta och tänka efter.”

Valet är givetvis ditt eget. Men vi på kulturarvsforum.se uppmanar alla läsare att ta kulturfrågan på samma allvar som de andra valfrågorna,då vi ser ett tydligt sammanhang mellan ett upplyst samhälle med människan i fokus och en levande kultur.

Hur ska public service finansieras?

Tv-licensens vara eller icke vara har debatterats en hel del på senare år. Inte överraskande, dagens teknik innebär ju att vi tittar på teve lite annorlunda numer. Man följer liksom inte slaviskt förutbestämda tv-tablåer. Många tittar på sina favoritprogram streamat på nätet. En hel del ser inte alls på SVTs utbud utan väljer istället privata reklamfinansierade alternativ. Frågan är då om dessa människor ska behöva betala licenspengar.

 

Svår fråga

Jag är själv lite kluven i frågan. Enligt min mening behövs public service som ett alternativ till reklamkanalerna. Annars blir nog utbudet förmodligen tids nog sorgligt likriktat och enahanda. Risken finns att vi bara får idiotiska dokusåpor och amerikanska serier och inget annat. SVT sänder faktiskt smått unika program, som är viktiga även i ett större perspektiv. Man kan faktiskt lära sig mycket genom att se deras program.

 

Public service lever kvar

Många länder, även de som länge styrts av väldigt marknadsvänliga regeringar, har hållit fast public service-alternativet. BBC i England är kanske det mest kända exemplet. Deras produktioner håller också generellt utomordentligt hög klass. Det finns alltså inget som säger att public service är en förlegad institution som spelat ut sin roll. Finansieringen är dock en annan femma. På sikt är licensmodellen kanske inte ett så lämpligt alternativ. Vissa har föreslagit att man istället skulle dra in de pengar som behövs genom skattesedeln. Något som möjligen kan fungera. Men det är förstås svårt att förutsäga hur väl den modellen passar svenska förhållande. Vettiga alternativ behövs hur som helst, och det här med skattefinansiering verkar vara det enda alternativen till tv-licensen hittills.

 

Inget fel på deckare

Deckare är inte en särskilt högt ansedd litteraturgenre. Ändå är det förmodligen just deckare vi läser mest i det här landet. Personligen har jag inget emot kriminallitteratur, inte om den är bra i varje fall. Undermåliga deckare är dock ett elände. Fruktansvärt tjatiga måste jag säga. Men det betyder ju inte att genren som sådan skulle vara dålig på något sätt. Usla författare skriver usla böcker oavsett vilken stil det är fråga om. Jag kan tycka att det är snäppet värre med överdrivet pretentiösa böcker som siktar högt men ja bara blir allmänt jobbiga än mer oförargliga misslyckande deckare.

 

 

Mord och annat våld är en stapelvara i litteraturen.

Mord och annat våld är en stapelvara i litteraturen.

 

Hur som helst, det har varit mycket tal om det svenska deckarundret i några år nu. Alla möjliga typer slänger ihop mordhistorier med hjältemodiga kommissarier som springer runt och utreder brutala våldsdåd på alla håll och kanter. Ibland blir det lite löjligt. I fiktionens värld tycks fler mord begås i Sandhamn (som är hem för lite drygt 80 bofasta människor) och Fjällbacka än i Bogota och Mexico City tillsammans. En smula osannolikt kanske.

 

Kulturen måste få kosta

Kultur måste få kosta pengar. Det borde egentligen vara självklart. Samtidigt är det ett faktum allt för ofta förbises av våra politiker och andra i beslutsfattande position. När samhällets resurser är knappa eller upplevs vara det ser många helst att man huvudsakligen investerar i saker som ger en direkt avkastning. Något som liksom inte är möjligt med kultur. Effekterna av investeringar här låter ofta dröja ganska länge och det kan inte jämföras med hårda investeringsobjekt inom industrin och så vidare.

 

Mer pengar behövs alltid  

Jag läste någonstans att kulturens andel av statsbudgeten brukar vara omkring 0,8 procent i Sverige, däromkring i varje fall. Visserligen är detta mer än vad man spenderar i många andra länder, men det är ändå inte tillräckligt. Regeringen har visserligen antytt att de kommer att satsa mer pengar på kulturyttringar i kommande budgetar. Något som självklart är positivt. Men det kan å andra sidan vara ett fall av tidigt valfläsk. Man kan aldrig veta säkert. De har ju en klar tendens att lova betydligt mer än de håller, våra politiker.

 

Själv skulle jag vilja se att lite smalare kulturyttringar av olika slag får bättre resurser. Det är där pengarna behövs. Bred populärkultur och Dramatenteater klarar sig på egen hand och kommer sannolikt alltid att finnas.

 

En slätstruken epok eller en historisk vändpunkt?

Människor i alla tider tycks ha varit fullkomligt övertygande om att just de lever i historiskt avgörande epok. Våra tidevarv är på inget sätt något undantag, enligt min uppfattning. Överlag tycks vi vara rätt säkra på att dagens kulturyttringar, tekniska uppfinningar, framstående personligheter, krig och konflikter kommer att inta en särskild plats i framtidens historieböcker. Men är det verkligen så? Svårt att säga faktiskt. Personligen är jag rätt tveksam.

 

Kan det inte mycket väl vara så att vi lever i ett rätt slätstruket tidevarv? Kanske är vår epok en historisk transportsträcka. Jag vill helst inte tro att det ligger till så. Samtidigt kan man inte bortse från att många av den teknologi vi använder för tillfället kom till under en annan och möjligen mer dynamisk epok. Flygplan och bilar har till exempel mer än hundra år på nacken. Å andra sidan har modern datorer och den digitala teknologin förändrat vårt sätt att kommunicera. Men i grund och botten har kanske inte så mycket förändrats sedan det tidiga nittonhundratalet.

 

Colosseum i Rom. Vad finns kvar av vår kultur om 2000 år?

Colosseum i Rom. Vad finns kvar av vår kultur om 2000 år?

 

Kultur på nätet

Internet och den digitala teknikens effekt på kultur i alla dess former går egentligen inte att överskatta. I många avseenden har de här effektivare varit av gynnsamma och positiva. Allt fler har fått möjlighet att uttrycka sig och publicera sina alster. Dessutom är har allt blivit mycket mer tillgängligt. Det går helt enkelt att få tag i praktiskt taget allt idag, bara man orkar leta. Så var det knappast förut. Om en viss skiva eller film hade sålt slut var loppet i allt väsentligt kört, de gick inte längre att få tag i.

 

Många slåss om uppmärksamheten på nätet

Den här obegränsade tillgången till nära nog allt har onekligen inneburit många fördelar. Men jag föreställer mig också många bra grejer liksom drunknar i den här mängden. För varje bra låt någon lägger ut på nätet finns tusen mindre intressanta. Varje bloggare som publicerar välskrivna och engagerande artiklar om intressanta fenomen måste tråkigt nog konkurrera om uppmärksamheten med hundratusentals andra inte nödvändigtvis särskilt begåvade individer. Mycket talar alltså för att många viktiga budskap och röster försvinner i ett hav av intetsägande plattityder eller rena dumheter. En del av problemet ligger i att folk som inte har något som helst vettigt säga av någon anledning tycks ha störst behov av uppmärksamhet och därför skriker högt. Ibland känns alltihopa rätt hopplöst faktiskt. Men det är inte min avsikt att klaga alltför mycket här. Stundom är det svårt att låta bli bara. Jag lovar att nästa inlägg kommer handla om något betydligt mer positivt och hoppingivande.

 

Många bloggar men få verkliga pärlor

Många bloggar men få verkliga pärlor

 

 

All rangordning av kultur är meningslös

Kultur i alla former spelar som säkert redan framgått, inte minst av bloggens namn, en framträdande roll i mitt liv. Jag skulle helt enkelt inte klara mig utan kulturella uttryck, de betyder oerhört mycket för mig. Men jag är verkligen ingen kultursnobb, det är mig för främmande att rangordna olika kulturyttringar. Klassisk musik är inte en högre och finare kulturyttring än popmusik, enligt min uppfattning. Spelfilm är inte heller per definition en bättre, renare och mer seriös uttrycksform än tecknade alster. På samma sätt är det otroligt trångsynt att döma ut seriealbum som lättviktig och fördummande skräpkultur man bör ha växt ifrån i vuxen ålder.

 

Att rangordna olika uttrycksformer är utan tvekan poänglöst. En tecknad film kan mycket väl vara betydligt mer välgjord, genomtänkta och gripande än en spelfilm. Jämför gärna valfritt film Hayao Miyazaki med en trött Beckfilm eller annan standarddeckare så förstår ni vad jag menar. På samma sätt förhåller det sig med musik. Varför skulle ytterligare en tolkning av Beethovens femte eller något annat en sedan länge död tysk slängt ihop vara finare än en fulländad pop-platta som Forever Changes av Love. Finns som helst objektiv argument för den saken.

 

Popmusik är finkultur

Popmusik är finkultur

 

Pokerspel online – ful eller finkultur?

Oroa er inte! Jag har alldeles tillräckligt med både pengar och förnuft för att hålla på med gambling på nätet. Som jag tidigare nämnt finns ett kulturellt värde bakom varje nytt hörn på internet. Men för mig har det aldrig varit något nytt med att spela om pengar. Sedan länge har jag spelat poker med mina vänner (tills en del av dem gått ur tiden). Då blev jag mycket glad åt att man trots spelmonopolet och rigid lagsättning bestämde sig för att öppna Casino Cosmopol i Stockholm, om man inte är avstängd förstås - och jag brukade gå dit och spela poker i brist på vänner.

Det går att utvinna vänskap och pengar även online

Sedan ett tag tillbaka har en felande höft, ett par operationer och ren bekvämlighet gett mig nya vägar till en av mitt livs stora glädjeämnen. Det visar sig att man kan sitta alldeles i sin ensamhet och spela spel och samtidigt chatta och utbyta vänskap och pengar – hemma. Jag har hittat en sida som listar olika sidor där man kan spela casino på nätet. Den heter casinosidan.com och ger mig kultur med guldkant. Jag har till och med funnit en del “spelkamrater” på olika forum. Och minus en promenad, dofter och servitriser är det ju alldeles det samma som att hänga på ett blivande kulturarv som Cosmopol eller en gammal svartklubb.

Upplev poker kultur

Poker i verkligheten

Betala för kultur

I mina ögon ser jag det som att jag betalar för att få uppleva lite nya miljöer och spänningar. Precis som när man betalar sin tv-avgift för att få ta del av Babel eller rapport och aktuellt. Så när andra grottar ner sig i brittiska däckare, Wallander eller annan ful- eller finkultur så lägger jag mina kulor på att möta nya männinskor, vässa mina talanger och kanske till och med tjäna en hacka – allt med datorn i knät. Det finns nåt charmingt i klirret från den digitala kassan som skrapas ih0p eller ploppet av en ny bekantskap som skrivit ett meddelande. Jag tror å det bestämdaste att det här är ett blivande kulturarv precis som raukar eller Rembrandt – fast på sitt sätt då.

Vi hörs snart igen. Och då om facebook eller möjligtvis en artikel om när Nordiska Muséum ska återöppnas. (Ett sånt kulturellt vakuum kan ju inte riktigt fyllas av varken rika finnar eller svartvita hipster-fotoutställningar)